.

... precis som jag känner..
Att jag inte kan göra nåt alls, inte påverka någonting. Finns int en chans att jag kan göra något för att ändra hur det skulle kunna vara. Så som jag skulle vilja att det skulle vara..
Så som jag känner innerst inne, det är att jag vill vara med honom, få tillhöra honom. Få vara en del av hans vardag, kunna veta att han är min och ingen annans. Att det är vi, bara vi. Att vi är vi igen.
Som det va förut.
Men det går inte, kommer inte bli så. Inte nu, inte sen och inte än. Inte på låång låång tid kanske. Å jag vet inte om det är värt att vänta så pass länge. Även om jag skulle vilja.
Jag vet ju så väl att det inte kommer bli nåt. det vet jag så himla väl. För det har vi pratat om.
Och jag är införstådd med det. han han vill va med mig men kan verkligen inte. inte nu, inte sen och kanske inte på vädligt lång tid.
Och det är det som gör det så svårt. Att jag är så införstådd med hur det är och kommer vara. Det förvirrar nog mina känslor en aning. Att jag verkligen vet och dom vet inte hur de ska reagera.
Jag vet att det kanske va fel att ligga å pussas å verkligen mysa med honom, å må så bra när han somnade i mina armar..
Men det kändes så bra. Och det kändes inte alls konstigt efteråt. Eftersom vi pratat om hur det ligger till. Han vill va med mig, men kan inte. Och jag är flickväns material för han. Jag är speciell för honom, å han är speciell för mig, vi trivs så bra ihop. Kan prata om precis allt. Jag har många hemligheter inom mig som han delgett mig, å han har väl fått höra ett å annat från mig med som han inte sagt till nån, vi litar på varandra.
Å det är det som gör det så lätt och ändå svårt. Att kunna släppa honom helt under ett tag, under en tid då jag vet att vi inte kommer existera som tillsammans. För jag vill inte släppa taget om honom. Vill verkligen inte. Det går inte.
Visst, det är underbart att kunna vara hans vän, att vi kan ses.

Det som va så extremt mysigt när vi va ute å gick, det va att vi stannade, han förklarade en sak å sen så automatiskt som om allt va som förr, en lätt puss, vända sig om å fortsätta gå, låta handen slinka in i hans. Å gå hand i hand hela vägen hem till mig.
Å vad som är mer gulligt, är att katterna tycker om honom.

Allt har en mening, meningen är att vi inte ska va tillsammans nu. Å det är väl mest det som gör ont. Att jag inte får vara med honom. Men jag vet ju också att det inte skulle kännas rätt att va med honom å typ aldrig få träffa honom. Vet ju att det skulle bli sjukt jobbigt med tiden. Han sa att vi sågs mycket i jämfört med hur det skulle bli nu om vi va tesammans.. Å jag tyckte ju inte det va mycket..
Dessutom så "flyttar" ju han utomlands nu fram mot vinterhalvåret.. Indien.. Å han vill att jag ska komma ner dit till honom. Klart ja vill, men hur i hela helvetet ska jag få fram pengar liksom. Skulle jag ha dom pengarna skulle jag ju aldrig tveka.. då skulle jag ju helt klart åka ner med honom en vecka eller två.

Jag sitter säkert å svamlar om å om igen om massa saker, men jag kan inte rå för det. det bara måste ut. För att annars blir jag tokig. En del av mig älskar honom fortfarande. För det gjorde jag verkligen, jag började älska honom. Å han mig. Å sen bara gick allt itu. Men han trodde att det skulle ha gjort det oavsett om jag velat ändra på han eller inte.
Han hade inte den tiden att ge mig.
Å jag har ångrat mig mycket för vad jag skrev till honom, att jag ville ändra på ditt å datt.. för det ville jag i efterhand inte alls. Jag bryr mig väl inte om hur han är, vad han gör, jag vill ju bara va med honom.

Å allt det här har vi pratat om, rett ut och det känns skönt. För att vi trivs så bra ihop så det går att prata om allt. Och jaa.
Det är som det är nu. Och jag kände att jag behövde få ur mig typ allt. Även om jag inte riktigt kan få ut allt i ord just nu. Blir massa tankar ändå..