.

Nu är Alexandra igång och tänker igen. Som vanligt, som alltid.
När jag umgås med pojken så tänker jag nästan aldrig när jag typ ligger å stirrar tomt upp i taket. Eller aldrig ananrs heller liksom.
Men när jag är själv, då kör tankegångarna igång rejält!!
Som idag.. Stod i köket och såg ju en bekant bil köra förbi. Å visst va det den personen jag trodde det va.
Så jag skrev ett sms och va lite finurlig och skojjig.
Så det blev ju några sms. Puss å Kram i slutet. Tvekade lite först med Puss å kram, vet inte varför, det betyder ju inget, eller hur? Det betyder ju inget. Bara vänskapligt.
Jag skulle vilja träffa honom, se hur vår person kemi stämmer överens, om vi kan umgås som vänner eller om det sket sig totalt den där tisdagen. För han va ju trots allt en sån där person jag kunde säga allt till, prata om allt å inget å skratta tillsammans med. Såna personer får mig att må bra. Det va nåt speciellt med honom. Jag vet, han va väl inte världens bästa person liksom. Men fan ta er om ni smutskastar honom. Alla har sina dåliga sidor.
Jag va villig att acceptera en av hans.
Han fick mig att må så otroligt bra dom gånger vi sågs, dom gånger vi umgicks.
Det va så mysigt att somna bredvid honom i den trasiga luftmadrassen som läckte luft å man nästan vaknade på golvet på morgonen. Ligga å lyssna en stund på hans snarkningar innan man buffade lite på han.

Jag kanske inte borde prata om honom, kanske finns någon som tar illa upp? Kanske tänker, varför pratar du om honom när du har en ny liksom..
Jag måste få skriva, jag måste få ur mig. Jag tänker ständigt på hur det skulle ha varit. Även om jag inte borde. Men jag kan inte låta bli. Han är fortfarande en del av mitt liv långt långt inne.
Å nu när man har börjat prata lite smått med honom så blir det på nåt annat vis.

Jag vill träffa honom, men samtidigt inte, för tänk om jag reagerar på ett speciellt vis, å börjar tycka mer och mer om honom igen..??
Pratade med Carina här om dagen, och hon vill ju inte att jag ska gå tillbaka till honom om det nu verkligen inte skulle hålla med det nya.
Å där sitter jag å säger, nej absolut inte. Det ska jag inte. Men innerst inne vet jag att om det skulle ta slut, å han vill ha tillbaka mig så skulle jag helt klart gå tillbaka till honom. Utan tvekan. Och med ett krav. Att han tar sig mer tid för MIG. Umgås mer med MIG.
Nu säger ju inte jag att det SKA eller KOMMER ta slut. Men jag spånar bara, leker med tanken typ.

Jag skulle vilja träffa honom. Se hur allt klickar, kompis förhållande, kunna fortsätta se film, umgås, prata och kanske festa tillsammans..? Men där får det ta slut, inte mer än kompis. Och hur ska man hindra känslorna från det om de kanske vill nåt annat efter man träffats igen..?
Tänk om det blir så efter man träffats första gången, att man vill gå tillbaka till det förflutna?
Då är det jag som måste såra någon. Eller försöka ignorera känslorna.

Så jag sitter ju i ett dilemma, ska jag våga träffa honom för att se om man kan va vänner. Å kanske att känslorna helt plötsligt vill mer efter den träffen. Eller ska jag bara låta bli å träffa honom å fortsätta grubbla å tänka?
Kommer fortfarande ihåg det där smset, "Tänk dig för vad du gör bara".
SÅ vad ska jag göra?

Jag mår inte bra av detta. Jag tycker om min Fredrik. Jag blir glad av att träffa honom. Jag är inte kär och mina känslor har inte riktigt blommat ut för honom. Tycker om att umgås med honom.
Så vad skulle hända om jag träffade den andra? Som jag fortfarande tycker om långt långt inne i mig..?
Jag vill inte riskera något, jag vill ju ge det här ett försök även om vi tycker å tänker olika om det mesta och även fast vi bor 4 mil ifrån varandra å ingen vill flytta på sig.

Jag blir inte klok på detta, det blir jag verkligen inte. Jag blir bara mer och mer förvirrad och fundersam och grubblande.
Dessutom saknar jag min bebis gris Wiking!!